Vedspisen i köket knastrar hemtrevligt. Nästan avvaktande. Tonsätter det stillastående tomrummet i nuet. Jag sitter på min stol och lyssnar. Ser eldskenets konturer som flimrar runt vedspisluckan. Bägge hundarna ligger lojala framför mina fötter med nosarna mellan framtassarna. Mot mig.  Tysta. Eller tankfulla.
De sover inte.
Ögonen är vakna och uttrycker en loj men introvert iakttagelse, som närmast går att likna vid väntan.
De vet inte vad de väntar på, men klagar inte.
De väntar min väntan. Det är tillräckligt för dem.

Print Friendly