All väntan tar tid.
Kycklinglånga grillade kvartar med ugnsmotiv.

Aptit är färg.
Men själva hungern rör sig i grått. Gräver djupa maggropar.

Dukade bord är färgpaletter. Kvällsljuset träffar porslinet med exakt skärpa och gnistrar till i besticken. Jag har dem i handen.
Lugna och svala.

I utomsinnliga akvareller badar honungsgula lövljus med blåsippans viola urkraft. Lägger sig på servetterna. Kvällssolens ljusa stråk; upp ur en sprängd kantarellkulör.
Livssmaken. Nyanser av matlust. Hunger.

Tomater med vattendroppar i skalet. Nästan vaxade, separerade från ytan.
Färskgurkans skivade viloläge runt en assiett.

Sensommarens försiktiga känslighet. Och den långa sömnen, därefter. Belåten och magkurrande som en katt.
Just nu, när kvällarna ruskar på allt blondare och längre hår, är känselspröten förlängda.
Jag väntar mig fram genom sekunderna.
Blicken hänger hungrig i visarna.

Hemlagat mos myser i skålen. Rykande het och nylagad lägger sig stekhinnan mustig över vita uppläggningsfat.
Salladsskål i trä, den har mjuka ådringar med kvisthål som skogsråögon och är fylld med krusiga salladsblad; chicorée frisée, isberg och allsköns bonnablad.

Snart.
Tick-tack. Vassa visare lämnar släpspår i uret, digitaliskt neongröna och skimrande. Som turkisk yakamoz. Brinnande havsalger.

Kryddiga frestelser genom luftrummen; doftornament genererande från köket, som poesi för smaklökarna.
Allt närmare slingrar sig aptiten, genom dörr efter dörr.

Åh, alla dessa aromatiska doftmärken….

– Led mig till bords!